” Om indianska krassens blickande”

” Om indianska krassens blickande”

Av Elisabeth Christina Linnaea

Indiansk Krasse, med sin landsman Solblomman som härstamma alltifrån Peru, äro nu för tiden blivna så allmänna i Europa, som Ringblommor, att de finnas snart i alla kåltäppor, och sås årligen för sina lysande blommor, så att snart vart barn känner dem.

Då jag förleden sommar var på min faders Herr Archiater Linnaei gård Hammarby, En mil från Uppsala belägen, därest på själva gårdsplatsen Indianska Krassen var planterad till en lövsal, märkte jag en aftonstund då jag satt i lövsalen huru blomstren på Indianska Krassen blickade helt tätt, vilket föll mig besynnerligt före, som jag sådant tilförne icke sett. Jag visade det för sällskapet, som med mig hela stunden sågo detsamma och fägnade sig däråt. Då min fader efter 8 dagar kom till oss på gården och jag berättade att jag aldrig tillförne sett eller hört Indianska Krassen blicka, fick jag till svars att han själv det varken sett eller hört, och icke en gång kunde tro det om icke han finge se det med egna ögon, ehuru jag framdrog så många vittnen, som det sett med mig. Nästa afton och alla därpå följande fick han själv vara åsyna vittne, och måste tillstå, att saken icke kunde nekas, men att den fordrade mer tid, att rätt undersöka och utforska, än han då hade, och rådde mig att inlämna en berättelse härom till Kongl. Vetenskaps Academien, såsom en sak, den där hörde till Experimental-Physiken.

Indianska Krassen har, såsom allmänt är bekant, många gula blommor, vilka om dagen äro lysande och om nätterna helt svarta, långt svartare än bladen eller andra blommor. I juli månad vid solens nedgång, och allt intill dess det begynte bliva skumt, blickade dessa blommor var afton, även också i augusti månad: men långt mindre tillförne. Detta blickande är en så hastig skymtning av glants, att det icke kan conciperas hastigare. Då man sitter och ser på ett stånd som har flera blommor, får man märka huru nu den ena, nu den andra således skimrar eller glänser till helt hastigt. I förstone trodde jag att på dem kom någon hastig rörelse, men blev snart övertygad att det alldeles icke härrörde därav, ty då skulle blommorna hava rört bladen, vid vilka de stödde sig.

Jag gissade, om icke något osynligt av Nordbloss kunde skimra i luften och reflecteras emot de skimrande blombladen, men måste lämna det till de naturkunnigas skarpsyntare ögon. Jag gissade även en tid, att det torde härröra av själva ögats inställning; ty då man ser stint och med helt spända ögon på blomman blickar hon icke gärna, varföre jag välvde ögonen hit och dit på blomstren, men därav följde intet blickande mer än som vanligt var. Det må nu härröra av vad det vill, det jag lämnar till de naturkunnigas rannsakande: nog, att jag får underkasta det de skarpsyntares ögon, ty som naturen är den Allsmäktiga Skaparens händers verk, så får man ingenting i densamma förakta, och man har sett huru av den minsta anledning de naturkunnige kommit på spår till Elektricitet, Magnetism och Polypositet, som fört dem till de största Palais, vilka varit uppfyllda med de förundersammaste naturens klenoder.


 Publicerat i Kungliga Vetenskapsakademiens Handlingar år 1762. 

En uppsats av Linnés dotter Elisabeth Christina, se bloggpostningen om denna upptäckt. 

Texten är avskrivet och kanske inte helt rätt med tanke på min ovana att läsa texter från 1700-talet.

Ann

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: